Ojoj, hotfull titel och detta blir ett inlägg som blir svårt att skriva utan att låta som en domedagsprofet eller åtminstone lätt makaber... 😬 Försök att läsa detta med en ton av omsorg och respekt för alla inblandade - det är så det är menat! 😅
Jo, jag fick ett meddelande idag från en kund som bokat en fotografering för sina barn och deras morföräldrar... Läs här (jag har naturligtvis tillåtelse att dela):
"Nu har vi äntligen bokat en fotografering för barnen och deras morföräldrar! Den här pandemin har verkligen satt livet i perspektiv och ingen vill ju vara morbid men... tänk om någonting skulle hända! Det kan ju hända någonting när som helst och då vill ju ha bilder kvar. Det låter säkert otroligt mörkt att planera för någonting sådant men å andra sidan vill vi inte ångra oss i efterhand... ögonblick som är så värdefulla tillsammans med de vi älskar förtjänar att bevaras! Och vi är så glada att du ska hjälpa oss med det på det sättet som du jobbar. Äkta och varmt! <3 <3 "
Och hur hemskt det än kan låta att ens tänka i de banorna så uppskattar jag verkligen tanken bakom och det är någonting jag själv tänkt mycket på. Mina egna barn är väldigt nära många av sina släktingar - men om någonting skulle hända en släkting nu, när de fortfarande är så pass små som de är, kommer de ens att minnas kärleken och skratten då? För mig känns det otroligt sorgligt om barnen isåfall skulle växa upp med omsorgen från den äldre släktingen enbart som hörsägen. Om jag däremot ser till att fota äkta stunder av gemenskap dem emellan känns det som ett vackert sätt att inte bara hedra den äldre utan även ge kärleken som en gåva till barnet. Att relationen ändå bevaras...
Dessutom tänker jag nu naturligtvis också på att relationer ändras utan att någon faktiskt avlider. När den lille nyfikna, kramgoa pojken blivit en stor och stark 25-åring kanske de där bilderna av honom i mormors famn slår an en viktig del i hans inre. Någonting som får fortsätta att vara "mormors älskling" även när vuxenlivets utmaningar börjar anas...
Och hur otroligt viktiga är inte bilderna för mormor/farmor/morfar/farfar då när deras små skatter kanske inte har tid att träffas så ofta som mor-farföräldrarna hade önskat?
Hur tänker ni kring detta? Är det alldeles för beräknande att tänka så kring fotograferingar - eller är det kanske faktiskt det som varit grundsyftet med fotograferingar från början: att dokumentera någonting viktigt för eftervärlden? Och vad är egentligen viktigare i så fall än relationerna till de vi älskar?? <3
